Livet i Haga

De bär emot av nån anledning, jag skjuter på de i dagar som blir till veckor till sist blir ångesten så stor att jag inte har nåt motstånd kvar och jag nästan mekaniskt gör mig i ordning plockar en stor knippe vackra blommor hämtar cykeln och som i trans cyklar jag in till gröngarn och farmor. Noterar redan när jag parkerar cykeln att hon sitter på balkongen en våning upp i skuggan det ser verkligen skönt ut. Jag tar min tagg och slussas in genom alla dörrar stannar slutligen framför hennes och jag går in utan att knacka , hittar en lämplig kruka att sätta blommorna i innan jag styr ut stegen till uteplatsen, hon sitter och sover rätt upp o ner o jag hukar mig ner när jag tar hennes hand och på kallar uppmärksamhet - hej farmor..... Hon vaknar upp och tittar på mig under en sekund skiner hon upp - nämen hej! Hur har du kunnat komma hela vägen hit upp? - jag cykla det tog inte lång stund..... Sen följer en lång disskution hur hamna hon där....? Som sen slutar med - men min man då? - han gick bort tidigt, säger jag... -Träffade jag aldrig nån ny då? - nää , inte vad jag vet. Hon minns ingenting, inte dagarna i stugan i Härjedalen med mig inte utlandsresorna eller att hon jobbat på lassarettet intill under hela sitt liv, inte minns hon tågresan med Sofia till Mora o tomteland... Varför hamna jag här då , kan du inte berätta... O jag berättar.... Igen o igen o igen....det passerar en dam som hälsar och jag hälsar tbx farmor vill förklara vem jag är....hon säger - vem ska jag säga att du är? - jag är ditt barn- barn du e min farmor. - jaha, ja hon måste ju ändå inte veta, säger farmor. Jag berättar lite om barnen och hon ser nöjd o glad ut sen säger hon- jag vill inte bli långvarig här du vet vad jag menar... Vi blir avbrutna av att det vankas mat, så jag tar hennes händer och vi säger hej då och när jag vandrar ut hör jag att hon säger till de andra - det där var min dotter ... Klumpen i halsen är groteskt stor när jag vandrar ut, sväljer o sväljer men blir inte kvitt den får nästan svårt att andas, det bränner i halsen o innanför ögonlocken... Tänker att hon måste väl ändå bara låtsas inte veta vem jag är...?? Men när jag trampar iväg vet jag ju hur jag tänker i jobbet med anhöriga som bara vägrar förstå och se vad som händer med deras nära o kära , MEN det är väl ändå en jävla skillnad... Nu handlar det ju om min farmor o vet väl ändå förtusan.... Dricker lite loka försöker svälja undan klumpen och det sista jag hör från balkongen är min farmors röst - min dotter va de som hälsade på.....